Det var en gång en stackars herre vars namn vi givetvis har ersatt med en pseudonym; ett annat slags namn. Vi kallar honom Jens.

Han startade en stackars butik på Butiksgatan 5.

Han sålde livsfarliga artiklar såsom hammare, spik, kors, pannband av törnbuske, etc.

Han hade sålt fyra hammare.

Till priset av en.

Men sedan dess hade affärerna gått trögt.

Han hade inte ens råd med en ordentlig skylt. Han hade bara haft råd med stängt-skylten. Så det var ju ett stort problem.

Sen fick han en briljant idé.

Tänk om han kunde skapa egna skyltar och andra föremål med hjälp av ett runt, ihåligt men ändå stabilt plastmaterial. I flera färger. Som han kunde montera och sedan smälta ihop med hjälp av strykjärn. Så att delarna skapade en helhet som till och med tål regn.

Pärlplattepärlor! Jens beställde ett gäng för att testa sin idé. Femtio stycken pärlor. Men han råkade köpa femtio förpackningar innehållande femtontusen pärlor vardera. Det blev jättedyrt i frakt. För att inte tänka på alla pärlplattepärledjur som behövde slaktas sanslöst fort. Så att dom knappt hann födas.

Jens bestämde sig för att inte sura och gnälla i onödan. Han skrev under papperet med två enkla musklick. Och det var ju för sent att ändra sig nu när han redan har klickat på ”Ja, jag är verkligen säker att jag har läst igenom min order ordentligt”. Till och med svarat jakande när dom ringde upp för att försäkra sig om att han ville beställa tjugofem miljoner pärlor.

Det kom flera fartyg för att lasta av pärlplattepärlorna. Barn från andra sidan jorden tvangs bära pärlorna upp till berget där Butiksgatan bodde.

Jens fick inte plats med någon luft i butikslokalen eller i sitt hem längre. Så han började bo på gatan. Den var full av pärlplattepärlor den med, som inte hade fått plats i butiken eller i det lilla hemmet. Så det knycktes ju pärlor ibland. Och alla som någonsin varit på Butiksgatan hade sett så många pärlor att hälften hade varit omöjligt.

Gud tyckte att det fanns fler pärlor på Butiksgatan än stjärnor i universum. Eller själar i kosmos. Eller stora djur i bur. Eller fiskar genom alla tider. Sammanlagt!!

Han sa att dom här kommer du aldrig bli av med så länge jorden finns.

Nej, Jens surade inte över det.

Varje dag kom regeringar från andra sidan jorden och krävde Jens på stora summor pengar och visade honom bilder på svälten som naturkatastrofer, orsakade av pärlplattepärlorbeställningen, hade ställt till med.

Alla historiens elakaste personer stod nu ganska högt i kurs i jämförelse med Jens. Men han stod ut och surade inte över det. Han gräver inte ner sig när det går riktigt åt helvette. Och momsen hade han ju kunnat skriva av. Om han fick sälja några pärlor eller hammare eller spikar eller kors eller pannband av törnbuske, vill säga.

Jens behövde pengar och det var brådskande. Så han gjorde som han redan från början hade tänkt. Han konstruerade en vacker skylt i pärlplattepärlor och smalt ihop den med sitt väldigt varma strykjärn. Det var en vacker skylt att skåda tyckte dom som såg den. Men den var svår att skilja från omgivningen eftersom hela gatan var fylld av pärlplattepärlor.

Det visades långa dokumentärer om eländet som hade drabbat ett gäng länder på andra sidan världen och hur entreprenören Jens hade ansvar för det. Han avbildades ofta med djävulshorn istället för vanlig panna. Och med tatueringar på kuken i våldsamma hårdporrtidningar från framtiden.

Men det finns ju alltid några som fascineras av allt jävla elände. Så Jens hade faktiskt en skara mer eller mindre psykstörda sympatisörer. Och dom sympatiserade också allt som oftast med andra riktigt dåliga saker. Som sprängbomber, avgaser, färskt människoblod, våldsam hårdporr från framtiden och så vidare. Därför fick Butiksgatan dåligt rykte och hyran för Jens lager och affär gick ner till noll kronor. Det var ju en sablans tur. Då kommer han säkert gå plus.

Pärplattepärlorna som drällde över hela delstaten ställde till det rejält även på hemmaplan. Alla levande vilda djur utrotades. Gift från pärlplattepärlorna gjorde vattnet odrickbart. Jens hade inte längre några grannar. Men hans sympatisörer drällde på gatorna och ställde till osannolika besvär hela tiden.

Men ingen av hans sympatisörer hade råd att köpa vare sig pärlor, hammare, spikar, kors eller pannband av törnbuske.

Så han gick plus minus noll. Och hans mat började ta slut. Han hade hittat ett stort lager torrfoder av bästa sort som blev kvar när folk flytt hela delstaten i panik av den miljökatastrof som hände.

Barn hade fötts med pärlplattepärlor istället för ögon och tatueringar på kuken.

Läkarna förstod ingenting.

Nej, inte ens Gud kunde hjälpa Jens eller hela världen. Det var en prognos att om sju månader kommer allt att gå under på grund av Jens.

Jens älskar doften av förr i tiden och han tror att om han någonsin använder internet igen så kommer han att läsa igenom ordern ordentligt. Det har Jens lovat Gud och han hoppas på en skonande behandling i himmelen och evigheten runt en död planet.

 

Personen i berättelsen har valt att vara anonym. Men personnumret sa han ingenting om. Och hemadressen är ju lätt att räkna ut eftersom den nämns i berättelsen.

Tillbakåt