Pizzan var större än ett skrivbord för nyfödda barn. Grodbarn. Små, nästan osynliga grodbarn. Ja, för att göra en lång historia lite kortare: pizzan var förjävla liten. För att verkligen informera pizzabagaren om min besvikelse så stegade jag in bakom disken för att ta ett ordentligt snack med honom. Men jag hann inte ens öppna munnen för att börja forma orden i min klagosång innan mina händer helt på egen hand greppat tag i en rostig pizzaslicer och skurit halsen av pizzabagaren. Ritch ratch filli Bom Bom BOM – blod tarmar och sekret. Även efter att hjärnan och händerna börjat samarbeta så fortsatte jag slice-a pizzagubben. Ett öra här, några fingrar där.

Jag kände på mig att jag kunde hamna i trubbel. Särskilt på grund av att jag hade behandlat pizzabagaren dåligt. Det fanns garanterat etiska problem med mitt sätt att använda pizzaslicers. Jag letade rätt på förpackningen till pizzaslicern. Mycket riktigt: “Pizzaslicer 2000, får inte användas av barn”.

Helvete. Jag måste alltså mörda min mor. Det är det enda som krävs för att bli vuxen och på så sätt ursäkta mitt olaga användande av Pizzaslicer 2000.

Jag gick hem till mor min och mördade henne med blicken. Som ett brev på posten kom myndigheterna och myndigförklarade mig sekunderna efter hennes död. “Tack”, sa jag, “Ni kom ju verkligen som ett brev på posten”. Jag fick inget svar. Myndigheterna var knäpptysta. Det kan bero på att myndigheterna kom i form av ett brev på posten. Bifogat: en Pizzaslicer 2000.

“Grattis. Ni behöver aldrig någonsin mer träffa er mor. Er mor får aldrig mera se solen stiga. Det är nu er plikt att skära djupa sår i familjepizzan.”

Glad i hågen plockade jag ut en burk barnmat ur kylen och slafsade i mig alltihop i en handvändning. Potatis, “kött” och grönsaker mosat till oigenkännlighet. Jag längtar tills jag fyller 14, då ska jag äntligen få börja äta vuxenmat. Sån där mat som inte är pizza eller mos. Sån där mat som smakar gott och inte äckligt.

Tillbakåt