Varför det är moraliskt fel att privatisera sjukvården

Jag hade aldrig sett honom förut. Vi hade bara talat kort över telefon. Han visste att jag ville ha hjälp och jag var införstådd med att han kunde hjälpa.

Vi hade bestämt att vi skulle ses i parken bredvid kyrkan. Jag kom dit lite innan avtalad tid, som jag alltid gör, och satte mig och väntade på en parkbänk.

Det var en vårdag. Solen sken och fåglarna kvittrade så jag hade ingenting emot att vänta en stund.

Efter drygt 10 minuter såg jag honom. Det är märkligt. Man har ingen aning om hur personen ser ut men ändå vet man direkt när den är på ingång.

Vi skakade hand och utbytte några korta vänlighetsfraser. Sen hände någonting konstigt. Han gav mig en bit brun narkotika inlindad i plast. Jag kände kallsvetten börja tränga fram i pannan och det gick en rysning genom ryggraden. Narkotika, vad skulle jag göra? Han hade räckt mig ett paket narkotika.

Herregud.

Ett paket NARKOTIKA!

Förstår du vad jag säger?

Allt går så fort. Livet kan byta skepnad blixtsnabbt. Ena sekunden var jag en vanlig stockholmsgrabb med inlärningssvårigheter och sekunden efter blev jag en kriminell knarkbrottsling. Helvette, jag hade fått en hallucination. Jag såg en brytbrödsbagare baka brytbröd i Bagarmossen som man säger. Helt whack! Hjälp mig! Hjälp mig. Jag skrek Hjälp mig.

Det enda jag ville var att få en second opinion om mina hemorojder. Jag hade inte råd att gå till vårdcentralen och det gick rykten om en läkare från Afghanistan som jobbade svart. Jag hade därför googlat “svart afghan stockholm” och senare genom en serie av impulsiva musklick hamnat på en sida där jag fick ett nummer som skulle ta mig till min svarta afghanska läkare. Men någonting måste ha gått snett. För nu stod jag här med ett paket narkotika i handen.

Tillbakåt